DEN 14 april 1989 ledde jag ett möte i staden Maumere på ön Flores. Mitt under mötet stormade poliser in och grep mig och tre andra.

Fängelsevakterna försökte få oss att hälsa flaggan, men vi vägrade. Därför blev vi slagna och sparkade, och de tvingade oss att stå i den brännande solen under fem dagar. På nätterna låg vi och huttrade på det hårda betonggolvet i våra små celler. Vi var smutsiga och utmattade, och såren värkte. Fängelsechefen uppmanade oss gång på gång att hälsa flaggan, men vi svarade: ”Så länge vi lever, vägrar vi att göra det.” Precis som mängder av kristna före oss kände vi att det var en förmån att ”få lida för rättfärdighetens skull”. (1 Petr. 3:14)