Första Korinthierbrevet 10:1–33
Studienoter
var alla under molnet och gick alla genom havet: Paulus syftar här på det stora underverk som inträffade på Moses tid när israeliterna lämnade Egypten. Jehova fick Röda havets vatten att stå som en vägg på var sida om israeliterna så att de kunde gå genom havet på torr mark. (2Mo 14:21, 22, 29) Molnpelaren, som visade att Jehova skyddade och tog hand om israeliterna, var ovanför och bakom dem. (2Mo 14:19, 24) På så sätt var israeliterna ”under molnet” medan de ”gick ... genom havet”.
när de följde Mose blev de döpta: Eller ”de blev döpta till Mose”. Paulus talar här om ett symboliskt dop av Israels folk. Det grekiska ordet baptịzō (döpa) betecknar i det här fallet att Gud överlämnade judarnas förfäder i Moses vård och att han skulle vara deras ledare. Jehova döpte dem med hjälp av sin ängel. När israeliterna gick österut på Röda havets botten var de helt omgivna av vatten, och molnet dolde dem för faraos armé. Gud lyfte sedan på ett bildligt sätt upp dem ur vattnet när han förde dem upp på östra stranden som ett fritt folk. (2Mo 14:19, 22, 24, 25) För att bli döpta på det här sättet behövde israeliterna förena sig med Mose och följa honom genom havet. Detta symboliska dop var alltså ett dop ”till Mose” i den bemärkelsen att folket behövde följa hans ledning.
klippa: Det grekiska ordet pẹtra är femininum och återges här med ”klippa”, och det kan syfta på en klippa eller klippgrund. Detta grekiska ord förekommer även i Mt 7:24, 25; 16:18; 27:60; Lu 6:48; 8:6; Rom 9:33; 1Pe 2:8. (Se studienot till Mt 16:18.) Vid åtminstone två olika tillfällen och på två olika platser fick israeliterna vatten från en klippa genom ett underverk. (2Mo 17:5–7; 4Mo 20:1–11) Därför var klippan en källa till vatten som så att säga följde dem. Klippan var en bild av Kristus, som sa till judarna: ”Om någon är törstig, så kom till mig och drick.” (Joh 7:37)
var en bild av: Eller ”var”. Här används det grekiska verbet för ”vara” i betydelsen ”vara en bild av”, ”betyda”. (Jämför studienot till Mt 26:26.)
exempel: Det grekiska ordet tỵpos står här i plural och skulle i det här sammanhanget också kunna återges med ”varnande exempel” eller ”lärdomar”. I den här versen och dem som följer nämner Paulus flera händelser i Guds folks historia som kan fungera som kraftfulla varnande exempel för de kristna.
inte ska ha begär till något skadligt: Israeliterna började få begär till ”något skadligt”, eller ”det onda”, som vissa översättningar återger detta uttryck, delvis därför att de inte uppskattade det goda Jehova gav dem. De visade till exempel vid ett flertal tillfällen att de föraktade mannat, som Jehova mirakulöst gav dem. (4Mo 11:4–6; 21:5) De visade sin otacksamma inställning när de girigt försåg sig med de vaktlar som Jehova gav dem i överflöd. Vaktlarna i sig var inte ”något skadligt”, precis som det inte var något fel på purjolöken, rödlöken och gurkorna som israeliterna längtade efter. (4Mo 11:19, 20, 31–34) Det var israeliternas själviska och giriga inställning som gjorde detta till något skadligt eller ont, som Paulus uttryckte det.
Bli inte heller avgudadyrkare, som några av dem blev: Paulus syftar här på det tillfälle då israeliterna tillbad en guldkalv nedanför berget Sinai. (2Mo 32:1–6) Det gick rakt emot Jehovas befallning om att inte tillbe avgudar, en lag som de hade lovat att följa bara några veckor tidigare. (2Mo 20:4–6; 24:3) De tänkte uppenbarligen inte överge Jehova som sin Gud, och Aron kallade till och med den här avgudiska högtiden för ”en högtid åt Jehova”. Men israeliterna gick i fällan att blanda tillbedjan av Jehova med avgudadyrkan.
ägna oss åt sexuell omoral, som några av dem gjorde: Precis innan israeliterna skulle gå in i det utlovade landet lockade moabitiska kvinnor tusentals israeliter att begå sexuell omoral och delta i den orena tillbedjan av Baal-Peor i Sittim på Moabs ökenslätter. (4Mo 25:1–3, 9; se studienot till 1Kor 5:1.)
23 000 föll på en enda dag: Paulus syftar tydligtvis på händelsen som beskrivs i 4Mo 25:9 och använder den för att ge en kraftig varning för att bli indragen i sexuell omoral. (Se studienot till 1Kor 5:9.) Eftersom 4Mo 25:9 säger att ”det var 24 000 som dog på grund av hemsökelsen”, hävdar vissa att det Paulus säger här motsäger uppgifterna i den skildringen. Men Paulus säger uttryckligen att det antal han nämner var de som dog på ”en enda dag”. Det innebär förmodligen att det var 23 000 som dog direkt av hemsökelsen, medan ”ledarna för dessa män” avrättades av domarna. (4Mo 25:4, 5) Det kan alltså vara så att antalet som nämns i Fjärde Moseboken avser alla som dog, inklusive de ledare som Jehova höll ansvariga för folkets synd.
Vi ska inte heller sätta Jehova på prov: Paulus tänkte tydligtvis på flera tillfällen då israeliterna satte Jehova på prov i vildmarken, till exempel händelserna som nämns i 2Mo 16:2, 3; 17:2, 3, 7 och 4Mo 14:22. Men i andra delen av versen hänvisar Paulus till en specifik händelse när han säger: som några av dem gjorde, vilket ledde till att de blev dödade av ormar. Den händelsen finns nedtecknad i 4Mo 21:5, 6, där det står att folket ”klagade på Gud och Mose” och att Jehova lät ”giftiga ormar komma in bland folket”. Paulus kan också ha tänkt på Ps 78:18, där psalmisten säger att israeliterna ”utmanade [ordagrant ”prövade”] Gud i sitt hjärta”. (Se Tillägg C3 introduktion; 1Kor 10:9.)
Klaga inte heller, som några av dem gjorde: Israeliterna klagade på Jehova vid flera tillfällen. De riktade exempelvis skarp kritik mot Mose och Aron när 10 av de 12 män som utforskade Kanaan kom tillbaka med en negativ rapport. De ville till och med utse en ny ledare i stället för Mose och trodde att det skulle vara bättre att återvända till Egypten. (4Mo 14:1–4) Senare ”började hela folket klaga” för att Kora, Datan och Abiram och deras anhängare hade dödats. De som klagade tyckte tydligen att det var orättvist att dessa personer dog, och deras klagande inställning påverkade många. Jehova sände därför en hemsökelse som gjorde att 14 700 israeliter dog. (4Mo 16:41, 49) När folket klagade på Jehovas representanter såg han det som att de klagade på honom själv. (4Mo 17:5)
exempel: Eller ”varnande exempel”. (Se studienot till 1Kor 10:6.)
som lever i slutet för världsordningarna: Eller ”som lever i slutet för tidsåldrarna (erorna)”. Aposteln Paulus berättade om flera händelser i Israels historia (1Kor 10:1–10) som ledde fram till slutet för världsordningarna på hans tid, dvs. slutet för den judiska epoken. (Se Ordförklaringar under ”Världsordning”.) De judiska världsordningarna hade ett nära samband med lagförbundet och inbegrep bland annat följande: ett prästerskap, en anordning med offer och kostföreskrifter, en tälthelgedom och senare ett tempel för tillbedjan med högtider och sabbater samt ett nationellt styrelsesystem, som med tiden kom att innefatta jordiska kungar. Många av de särskilda drag som kännetecknade den israelitiska eller judiska epoken upphörde inte helt förrän år 70 v.t. Då förstördes Jerusalem och templet, vilket innebar slutet för det judiska prästerskapet, offren och tillbedjan i templet enligt lagens föreskrifter. Det judiska folket, som en gång hade varit Guds utvalda folk, blev dessutom skingrat bland andra nationer. Det uppfyllde Jesus profetia i Lu 21:24 och Paulus ord här om ”slutet för [de judiska] världsordningarna”.
det som nationerna offrar, det offrar de åt demoner: I den föregående versen säger Paulus att en avgud inte är någonting. Den verkliga faran med avgudadyrkan är i stället den andemakt som ligger bakom den. Tydligtvis citerar Paulus från eller anspelar på 5Mo 32:17. En liknande tanke finns i Ps 106:36, 37. Jesus sa att den andemakt som ligger bakom all avgudadyrkan är Satan, ”demonernas härskare”. (Mt 12:24–26) Så när folk från nationerna offrade åt avgudar eller falska gudar tillbad de i själva verket demoner. Som en del i ceremonin brukade många dessutom äta en del av det offrade köttet. Så i själva verket åt de tillsammans med sina gudar och hade därigenom gemenskap med demonerna.
Jehovas bägare: Fem verser tidigare talar Paulus om den bägare med vin som symboliserar Kristus blod vid Herrens kvällsmåltid. (1Kor 10:16) Han kallar den bägaren för ”välsignelsens bägare som vi välsignar”. När Jesus instiftade minneshögtiden uttalade han en välsignelse, eller frambar en bön, innan han skickade bägaren till sina lärjungar. (Mt 26:27, 28; Lu 22:19, 20) Detta mönster följs genom att en välsignelse, eller bön, uttalas innan bägaren skickas runt. Men det var Jehova som hade tillhandahållit alla andliga gåvor till de kristna, däribland Jesus lösenoffer. Det var till Jehova som Jesus frambar värdet av sitt offer. Det var Jehova som bestämde hur offret skulle användas. Och det var Jehova som förutsade och instiftade det nya förbundet. (Jer 31:31–34) Det är därför passande att tala om bägaren som ”Jehovas bägare”. (Se Tillägg C3 introduktion; 1Kor 10:21a.)
demonernas bägare ... demonernas bord: Herrens kvällsmåltid är en gemenskapsmåltid och har vissa likheter med anordningen med gemenskapsoffer i det forntida Israel. (3Mo 3:1–16; 7:28–36; 1Kor 10:16) En kristen som åt en offermåltid med avgudadyrkare deltog i en slags gemenskapsmåltid med demoner. En kristen kunde inte delta i både Herrens kvällsmåltid och måltiderna som de som tillbad falska gudar höll.
Jehovas bord: Detta uttryck verkar vara ett citat från eller en anspelning på Mal 1:7, 12, där altaret i Jehovas tempel kallas ”Jehovas bord”. Det omtalas som ett ”bord” eftersom offren som frambars på det liknas vid ”mat [ordagrant ”bröd”]”. (Mal 1:7; fotnot; Hes 41:22) När israeliterna åt av gemenskapsoffret som offrades till Gud var det som att de åt en måltid tillsammans med honom, eftersom han representerades av altaret. (Se studienot till Jehovas bägare i den här versen och Tillägg C3 introduktion; 1Kor 10:21b.)
Eller ska vi ”väcka Jehovas svartsjuka”?: Paulus varnar de kristna för att provocera Jehova och väcka hans svartsjuka vrede genom att ta del i någon form av avgudadyrkan. Paulus anspelar på 5Mo 32:21 utan att göra något direkt citat därifrån. Sammanhanget, 5Mo 32:19–21, visar att det är Jehova som säger: ”De har väckt mitt raseri [eller ”min svartsjuka”, fotnot] med gudar som inte är gudar.” (Läs mer om varför Guds namn används i den här versen i Tillägg C3 introduktion; 1Kor 10:22.)
tillåtet: Se studienot till 1Kor 6:12.
Ni kan äta allt kött som säljs på torget: På ”torget” (grekiska: mạkellon) såldes i första hand kött och fisk, men även andra matvaror. Kött som blev över från tempel såldes ibland till personer som i sin tur sålde det på torget. Det köttet hade inte längre någon religiös innebörd, utan var lika bra som vilket annat kött som helst. De kristna behövde alltså inte se kött som kommit från något tempel som dåligt eller besudlat. Så länge blodet hade fått rinna av på rätt sätt kunde de köpa köttet. (Se studienoter till 1Kor 8:1, 4.)
Jehova: Det här citatet är hämtat från Ps 24:1, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). (Se Tillägg C1 och C2.)
av hänsyn till samvetet: Vissa yngre grekiska handskrifter och vissa gamla översättningar har följande tillägg: ”För jorden är Herrens och det som fyller den.” Denna fras finns med i ett fåtal av dagens översättningar. Men många äldre och tillförlitliga handskrifter innehåller inte den frasen i vers 28. Den var uppenbarligen inte en del av den ursprungliga texten. En liknande fras finns däremot i 1Kor 10:26, och där råder det ingen oklarhet vad gäller den grekiska texten. (Se Tillägg A3 och studienot till 1Kor 10:26.)
någon i Guds församling: Ordagrant ”Guds församling”. Det grekiska ordet ekklēsịa, som oftast återges med ”församling”, används på flera olika sätt i de kristna grekiska skrifterna. (Se Ordförklaringar under ”Församling”.) Ibland används det om hela gruppen av smorda kristna. (Mt 16:18; Heb 2:12; 12:23) Men i det här sammanhanget använder Paulus det i en snävare betydelse. När han uppmanade de kristna att inte bli orsak till att ”Guds församling” snavade och föll, avsåg han andra kristna i Guds församling som levde vid den här tidpunkten och som kunde påverkas av korinthiernas handlingssätt.