I början av juli varje år anländer sydkapare (Eubalaena australis), som är en art i familjen rätvalar, till den brasilianska delstaten Santa Catarinas kust. Det är honorna som har sökt sig hit för att föda sina kalvar och dia dem i grundare vatten. De har vandrat tusentals kilometer från sin hemvist i de kalla vattnen kring Antarktis. Under flera månader radar både turister och lokalbefolkning upp sig längs stranden för att spana in de här fantastiska valarnas upptåg. *

En hona kan bli upp till 16 meter, ungefär lika lång som en dragspelsbuss, och väga omkring 80 ton. Den är vanligtvis svart och har ibland vita fläckar på magen. Det enorma huvudet utgör en fjärdedel av hela kroppslängden. Munnen är bred och böjd så att mungiporna pekar nedåt. Till skillnad från många andra valar har den ingen ryggfena. För att simma framåt rör den sin breda och djupt kluvna stjärt upp och ner, och inte från sida till sida som fiskar gör. När den ska svänga använder den bröstfenorna, vilket påminner om hur ett flygplan styrs.

Rätvalar är oväntat rörliga för att vara så stora, och de har en imponerande repertoar av akrobatkonster. Ett intressant beteende är att den under långa stunder kan stå alldeles stilla med stjärten i vädret. Ett annat konstnummer går ut på att upprepade gånger slå stjärten hårt mot vattenytan. Ytterligare en spektakulär färdighet är när den kastar sig upp ur vattnet och landar med ett plask som få kan överträffa.

På och runt huvudet har rätvalen ett vit- eller gulaktigt mönster. Det är i själva verket förhårdnader som hyser så kallade vallöss (Cyamidae). De här små kräftdjuren sitter ingnagda i valens hud. ”Varje mönster är unikt, precis som människors fingeravtryck, vilket gör att man kan identifiera specifika individer”, förklarar Karina Groch som är projektledare för Brasiliens rätvalsprojekt. ”När valarna kommer till våra stränder tar vi bilder av deras förhårdnadsmönster som vi sedan sparar i våra register.”

Enligt biologer är det svårt att avgöra en rätvals ålder när den dör eftersom arten inte har några tänder. Men man uppskattar att medellivslängden är minst 65 år. *

Rätvalar livnär sig på krill och andra små kräftdjur. I stället för tänder har den hundratals barder, dvs. fransiga hornskivor som hänger ner från vardera sida av överkäken. Barderna fungerar som ett slags silsystem, och när de simmar med öppen mun fångar de upp en hel del smått och gott längs vägen. På det här sättet lyckas valarna få i sig närmare två ton kräftdjur om dagen.

Sydkaparna tillbringar somrarna (januari/februari) i de födorika vattnen kring Antarktis. Då bygger de upp ett rejält späcklager som fungerar både som isolering i kalla vatten och näringsreserv under långa vandringar.

Från 1700-talet och framåt pågick det en mycket omfattande valjakt på södra halvklotet. Rätvalarna ansågs vara de ”rätta” valarna att jaga, därav namnet rätval. Varför tyckte man det? Eftersom de inte är särskilt snabba blev de ett lätt byte, även för valfångare med sköra träbåtar och handhållna harpuner. Dessutom har rätvalarna så mycket späck att de flyter när de är döda, vilket gjorde det lätt att dra i land dem.

Till råga på allt var späck och barder viktiga handelsvaror på den tiden. Späck användes i gatubelysning och som smörjmedel. Av barder kunde man bland annat göra korsetter, hästpiskor och paraplyspröt. Barderna från en enda val täckte faktiskt utgifterna för en hel valexpedition!

Den intensiva rätvalsjakten under 1900-talets början ledde till att beståndet blev så litet att expeditionerna inte längre lönade sig. I Brasilien stängdes den sista valfångststationen 1973. I dag har en del arter sakta men säkert återhämtat sig, men flera arter är fortfarande utrotningshotade.

Rätvalen är ett enastående exempel på djurvärldens mångfald och komplexitet. Ändå ger den oss bara en liten glimt av visheten och kraften hos honom som skapade den – Jehova Gud. (Psalm 148:7)