BESALEL OCH OHOLIAB var inga nybörjare när det gällde byggnadsarbete. När de var slavar i Egypten hade de förmodligen tillverkat tegelstenar så att det både räckte och blev över. Men den tiden var förbi. Nu skulle de bli högsta klassens konsthantverkare och ta ledningen i arbetet med att bygga tältboningen. (2 Mos. 31:1–11) Men vissa av deras förstklassiga hantverk var det inte många som skulle få se. Skulle de tycka att det var frustrerande? Spelade det egentligen någon roll vem som lade märke till deras arbete? Spelar det någon roll vem som lägger märke till det du gör?

En del av föremålen i tältboningen var riktiga mästerverk. Tänk till exempel på keruberna av guld på locket till förbundsarken. Paulus beskrev dem som ”härliga”. (Hebr. 9:5) Föreställ dig hur vackra de här skulpturerna i hamrat guld måste ha varit! (2 Mos. 37:7–9)

Om Besalels och Oholiabs arbeten hade hittats i dag skulle de ha platsat på de finaste museerna, där de hade kunnat beundras av de stora massorna. Men hur många hade egentligen möjlighet att se dem på Bibelns tid? Keruberna stod inne i det allra heligaste. Det betyder att det bara var översteprästen som såg dem när han gick in dit en enda gång om året, på försoningsdagen. (Hebr. 9:6, 7) Det var alltså väldigt få människor som över huvud taget fick se dem.

Om du hade varit Besalel eller Oholiab och hade slitit för att framställa sådana fantastiska konstverk, hur skulle du då ha känt för det faktum att nästan ingen skulle få se dem? Nu för tiden är det många som mäter sin framgång i hur mycket uppmärksamhet och beundran de får. De kanske till och med menar att det är det som avgör värdet på deras insats. Men så tänker inte Jehovas tjänare. Precis som Besalel och Oholiab känner vi oss glada och tillfreds när vi gör Jehovas vilja och har hans godkännande.

På Jesus tid brukade de religiösa ledarna be böner för att imponera på andra. Men Jesus rekommenderade  raka motsatsen: Be uppriktigt och från hjärtat, inte för att få beröm och uppmärksamhet. Vad skulle resultatet bli? ”Då skall din Fader, som ser på i det fördolda, återgälda dig.” (Matt. 6:5, 6) Det viktiga är alltså inte vad andra tycker om våra böner, utan vad Jehova tycker. Det är hans syn på våra böner som gör dem värdefulla. Och den här principen kan föras över på allt vi gör i vår heliga tjänst. Det är inte beröm från andra som är kvittot på att det vi gör är värdefullt. Vår tjänst är värdefull därför att Jehova, ”som ser på i det fördolda”, tycker om det han ser.

När tältboningen var klar kom ett moln som ”täckte mötestältet, och Jehovas härlighet fyllde tältboningen”. (2 Mos. 40:34) Vilket tydligt bevis på Jehovas godkännande! Hur tror du att Besalel och Oholiab kände i det ögonblicket? Även om deras namn inte var ingraverade på konstverken, måste det ha känts väldigt bra för dem att Jehova hade välsignat alla deras ansträngningar. (Ords. 10:22) Och under åren som följde var det säkert mycket tillfredsställande för dem att veta att deras alster fortsatte att användas i tjänsten för Jehova. Och tänk när de uppstår i den nya världen. Vad glada de ska bli när de får veta att tältboningen användes i sann tillbedjan i närmare 500 år!

I Jehovas organisation i dag utför alla animatörer, fotografer, författare, konstnärer, musiker och översättare sitt arbete anonymt. På det sättet kan man säga att ingen ”lägger märke” till det de gör. Detsamma gäller mycket av det arbete som görs i de mer än 110 000 församlingarna världen över. Vem ser allt pappersarbete räkenskapstjänaren gör i slutet av månaden? Vem ser sekreterarens arbete med att sammanställa församlingens tjänsterapport? Eller vem ser brodern eller systern som utför en reparation på Rikets sal?

När Besalel och Oholiab blev gamla hade de inga pokaler, medaljer eller priser för genialisk design och gediget hantverk att skryta med. Men de hade något som var mycket värdefullare – Jehovas godkännande. Vi kan vara säkra på att Jehova lade märke till deras arbete. De är verkligen goda exempel för oss i ödmjukhet och tjänstvillighet.