ÅR 1991 blev Jehovas vittnen i Ryssland mycket glada över att det långvariga förbudet mot deras verksamhet upphävdes och att de fick officiellt erkännande. Vid den tiden var det nog få som trodde att antalet vittnen i landet skulle tiodubblas till omkring 170 000 i dag! Bland de här hårt arbetande förkunnarna finns vittnen från andra länder som har flyttat dit för att hjälpa till med det andliga skördearbetet. (Matt. 9:37, 38) Vi ska lära känna några av dem.

Det år som förbudet i Ryssland upphävdes var Matthew från Storbritannien 28 år. Samma år sades det i ett tal på en sammankomst att församlingarna i Östeuropa behövde hjälp. Talaren nämnde till exempel en församling i Sankt Petersburg som inte hade några äldstebröder och bara en enda församlingstjänare. Samtidigt hade förkunnarna flera hundra bibelstudier! Matthew säger: ”Efter det talet kunde jag inte tänka på något annat än Ryssland, så jag bad väldigt specifikt till Jehova om att jag ville flytta dit.” Han sparade ihop lite pengar, sålde nästan allt han ägde och flyttade till Ryssland 1992. Hur gick det för honom?

”Språket var inte det lättaste”, berättar Matthew. ”Jag kunde inte hålla i gång ett samtal, så det var svårt att gå i tjänsten.” Det var inte heller så lätt för honom att hitta någonstans att bo. ”Jag tappade räkningen på hur många gånger jag var tvungen att flytta från den ena lägenheten till den andra med kort varsel.” Men trots de här utmaningarna säger han: ”Att flytta till Ryssland är det bästa jag har gjort.” Han förklarar: ”Jag har lärt mig att lita ännu mer på Jehova och har känt hans vägledning på många olika sätt.” Matthew blev längre fram äldste och specialpionjär och tjänar nu på avdelningskontoret utanför Sankt Petersburg.

År 1999 gick Hiroo, som då var 25 år, igenom Skolan för förordnade tjänare i Japan, och en av lärarna uppmuntrade honom att satsa på utländsk verksamhet. Hiroo hade hört talas om det stora  behovet av förkunnare i Ryssland och började lära sig ryska. Men han gjorde också något mer. Han säger: ”Jag åkte till Ryssland och var där i ett halvår. Eftersom vintrarna där är hårda reste jag dit i november för att ta reda på om jag klarade av kylan.” Efter att ha tagit sig igenom vintern åkte han tillbaka till Japan, och där levde han väldigt enkelt för att få ihop tillräckligt med pengar för att kunna återvända till Ryssland – den här gången för gott.

Hiroo har nu bott i Ryssland i 12 år, och han har tillhört flera olika församlingar. Ibland har han som ensam äldste fått ta hand om mer än 100 förkunnare. I en församling ledde han varje vecka teokratiska skolan och vakttornsstudiet och hade de flesta punkterna på tjänstemötet. Han höll dessutom församlingsbokstudiet i fem olika grupper. Han gjorde också många herdebesök. När Hiroo ser tillbaka på den här tiden säger han: ”Det var underbart att få hjälpa vännerna att stärka sin andlighet.” Hur har de här åren på ett behovsdistrikt påverkat honom? Han säger: ”Redan innan jag åkte till Ryssland var jag både äldste och pionjär, men sedan jag kom hit känns det som att jag har fått ett helt nytt förhållande till Jehova. Jag har lärt mig att förlita mig ännu mer på honom i alla sidor av livet.” År 2005 gifte sig Hiroo med Svetlana, och de fortsätter tillsammans som pionjärer.

Matthew, som är 34, och hans bror Michael, som är 28, kommer från Kanada. Båda besökte Ryssland och blev imponerade över att det kom så många intresserade på mötena. Samtidigt såg de att det var väldigt få bröder som kunde hålla i mötena. Matthew säger: ”Det var 200 på mötena i församlingen jag besökte, men det fanns bara en äldre äldstebroder och en ung församlingstjänare som kunde leda mötena. Det här fick mig att vilja flytta dit och hjälpa till.” Han flyttade till Ryssland 2002.

Fyra år senare flyttade även Michael till Ryssland och märkte snabbt att det fortfarande fanns ett skriande behov av bröder. Som församlingstjänare fick han ta hand om räkenskaperna, litteraturen och distrikten. Han blev också ombedd att sköta de uppgifter som i normala fall skulle skötas av församlingens sekreterare. Dessutom höll han offentliga föredrag och hjälpte till med att organisera sammankomster och bygga Rikets salar. Faktum är att det fortfarande finns mycket att göra i församlingarna. Det innebär naturligtvis hårt arbete att ta hand om flera olika uppgifter, men Michael, som nu är äldste, säger: ”Det känns så bra att kunna hjälpa bröderna. Jag har det bästa livet man kan tänka sig!”

De här två bröderna är nu gifta, Matthew med Marina och Michael med Olga. Tillsammans med många andra självuppoffrande vänner fortsätter de att hjälpa till i de växande församlingarna.

År 1994, när Tatiana var 16, kom sex specialpionjärer från Tjeckien, Polen och Slovakien till hennes församling i Ukraina. Hon har härliga minnen av de här vännerna och säger: ”De här pionjärerna brann för tjänsten och var tillgängliga och snälla, och de kunde verkligen sin bibel.” Hon såg att Jehova välsignade deras osjälviska inställning och tänkte: ”Jag vill vara som de.”

Tatiana blev uppmuntrad av pionjärernas fina exempel, och på skolloven följde hon med andra förkunnare till avlägsna områden i Ukraina och Vitryssland där inga vittnen hade predikat tidigare. De här resorna gav henne verkligen mersmak och fick henne att vilja satsa mer på tjänsten genom att flytta till Ryssland. Till att börja med åkte hon dit för att besöka en syster som hade flyttat dit från ett annat  land och för att hitta ett jobb som hon kunde försörja sig på som pionjär. Längre fram, år 2000, flyttade hon till Ryssland. Var det en svår omställning?

Tatiana berättar: ”Jag hade inte råd med en egen lägenhet, så jag var tvungen att hyra ett rum hemma hos några andra. Det var inte så lätt alla gånger, och ibland ville jag bara åka hem. Men Jehova hjälpte mig alltid att inse att det bästa för mig var att stanna kvar där jag var.” I dag är Tatiana missionär i Ryssland. Hon avslutar med att säga: ”Alla de här åren utomlands har gett mig ovärderliga erfarenheter och många vänner. Och framför allt har de stärkt min tro.”

Masako från Japan, som nu är i 50-årsåldern, har alltid velat bli missionär, men hennes hälsoproblem gjorde att det verkade helt omöjligt. Men när hennes hälsa förbättrades en aning bestämde hon sig för att flytta till Ryssland för att hjälpa till i skördearbetet. Trots att det var svårt att få tag i en passande bostad och ett fast jobb kunde hon försörja sig genom att undervisa i japanska och genom att städa. Vad har hjälpt henne att fortsätta i tjänsten?

När Masako ser tillbaka på sina mer än 14 år i Ryssland säger hon: ”Den glädje jag får i tjänsten uppväger vilka problem som än kan uppstå. Att få predika i områden där behovet av förkunnare är stort gör livet omväxlande och spännande.” Hon tillägger: ”För mig har det varit som ett nutida underverk att med egna ögon få se hur Jehova under de här åren har gett mig mat, kläder och tak över huvudet.” Masako har inte bara tjänat på behovsdistrikt i Ryssland, utan också i Kirgizistan. Dessutom har hon kunnat hjälpa till i engelska, kinesiska och uiguriska språkgrupper. Och nu är hon pionjär i Sankt Petersburg.

Ekonomisk osäkerhet gör att många familjer flyttar till andra länder för att få det bättre materiellt. Men precis som Abraham och Sara på Bibelns tid gjorde, så flyttar en del familjer utomlands för  sanningens skull. (1 Mos. 12:1–9) Tänk till exempel på Michail och Inga, ett gift par från Ukraina. De flyttade till Ryssland 2003, och det dröjde inte länge förrän de träffade människor som sökte efter sanningen.

Michail berättar: ”En gång gick vi i tjänsten i ett område där vittnena inte hade varit tidigare. En äldre man öppnade dörren och frågade: ’Predikar ni?’ När jag sa att vi gjorde det, sa han: ’Jag visste att ni skulle komma en vacker dag. Det är helt omöjligt att Jesus ord inte skulle gå i uppfyllelse.’ Sedan citerade han Matteus 24:14.” Michail fortsätter: ”I samma område träffade vi också ett tiotal kvinnor som var baptister och som verkligen törstade efter sanningen. De hade boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden, och varje helg använde de den för att studera Bibeln. I flera timmar svarade vi på deras frågor och sjöng Rikets sånger med dem, och så åt vi middag tillsammans. Det besöket är ett av mina absoluta favoritminnen.” Michail och Inga känner att tjänsten på olika behovsdistrikt har gjort att de kommit närmare Jehova och har fått dem att älska människor ännu mer. Dessutom har de blivit välsignade med ett mycket givande liv. I dag är de i kretstjänsten.

År 2007 besökte Jurij och Oksana, ett gift par från Ukraina som nu är i 35-årsåldern, och deras son Aleksej, som är 13, avdelningskontoret i Ryssland. Där fick de se en karta över Ryssland som visade att det fanns stora områden som inte bearbetades av någon församling. Oksana säger: ”Efter att ha sett den kartan slog det oss mer än någonsin hur stort behovet av förkunnare är. Det hjälpte oss att bestämma oss för att flytta till Ryssland.” Vad mer hjälpte dem? Jurij säger: ”Det var till stor hjälp att läsa olika artiklar i vår litteratur, till exempel artikeln ’Kan du tjäna på ett utländskt distrikt?’ * Avdelningskontoret hade gett förslag på ett område i Ryssland som vi kunde flytta till, så vi åkte dit för att leta efter jobb och bostad.” År 2008 flyttade de till Ryssland.

Till att börja med var det svårt att hitta jobb, och flera gånger var de tvungna att byta lägenhet. Jurij säger: ”Vi bad ofta om att vi inte skulle tappa sugen, och vi fortsatte i tjänsten och litade på att Jehova skulle vara med oss. Vi fick uppleva sanningen i att Jehova tar hand om oss när vi sätter riket främst. Det här stärkte verkligen vår familj.” (Matt. 6:22, 33) Och hur har Aleksej, deras son, påverkats av att flytta till ett behovsdistrikt? ”Det har varit till stor hjälp för honom”, säger Oksana. ”Han överlämnade sig åt Jehova och blev döpt när han var nio. Han har själv sett vilket stort behov det är av förkunnare, och därför vill han vara hjälppionjär varje gång det är skollov. Det är härligt att se att han tycker så mycket om tjänsten.” I dag är Jurij och Oksana specialpionjärer.

Som alla de här förkunnarna har konstaterat måste man helt och fullt lita på Jehova när man flyttar till en annan plats för att utöka sin tjänst. Det är sant att de som tjänar där behovet är större möter olika utmaningar på sina nya distrikt, men de får också många trevliga erfarenheter när de delar med sig av de goda nyheterna till människor som vill lyssna. Skulle du kunna hjälpa till i det andliga skördearbetet någonstans där det fortfarande behövs fler förkunnare? Om du bestämmer dig för att ta det steget kanske du snart kommer att känna det som Jurij, som sa så här om sitt beslut att flytta till ett behovsdistrikt: ”Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det tidigare.”